Artikel om Elise och hennes Supersnöre i Göteborgs Posten

  
Elise en haar kanjerketting in Allers

För några veckor sedan hade vi besök av en mycket kärt kompis från Holland, Floor. Hon skriver. Inte bara på facebook, men på riktigt. En bok och artiklar. Efter helgen skrev hon det här i tidningen.

”När hennes far inte tittar för en kort ögonblick, klättar den lilla flickan på fönsterbräddan och gömmer sig bakom gardinerna. Hon tror själv att hon är osynlig, utan att veta att den lilla slangen som kommer ut hennes tröja och som sitter ihop med droppställningen, hänger farligt mellan krukorna av penséer och avslöjar hennes perfekta gömställe. En skallig, busig liten ansikte kommer fram bakom gardinerna. Tittut! Barn ska inte vara sjuk. Lite snor, kolik eller kräkningar på den nya soffan är okej. Men att vara riktigt sjuk, sjuk som den lilla flicka av mina bästa vänner, det går emot alla regler om rättvisa.

Ett barn ska komma hem med röda kinder och en fläskläpp efter att ha spelat utomhus på lekplatsen men ska inte ligga på ett litet sjukhusrum i väntan på att cellgifterna sakta droppar genom slangen in i den lilla kroppen. Det där hemska, men nödvändiga gift dödar långsamt med varje droppe hennes cancer, men också hennes krafter och försvar. Hennes vilja att leva är lyckligtvis mycket starkare än allt annat.

När jag kommer på kontoret på måndag morgonen berättar alla om sina utekvällar på stan och middagar i nya restauranger.  Jag berättar om min helg full med barncancer. Min ena kollega dyker i skräck bakom hans datorskärm. En annan nickar, men svara synbart lättad när telefonen ringer. Livet ska vara trevligt tycker alla.  Och när jag skriver detta, inser jag att många av er läsare inte heller behöver bilden av en skallig liten tjej i karantän på ett sjukhusrum som kämpar för sitt liv på en torsdag morgon . Men för att vara tydligt: inte mina vänner heller.

Den enda som lyckas hanterar allt det dystra på ett positivt och roligt sätt är själva lilla tjejen. Hon är fortfarande inte medvetna om cancern. Droppställning är som hennes bästa och enda vän. Han är en del av hennes liv, precis som systrarna och illamåendet och sprutorna och fantastiska människor runt omkring henne som alltid gråter när det inte ens är de som behöver en spruta. Och när sprutan är över, skinnar genom tårarna ett busigt lite leende av en tjej som balancerar på sidan av hennes sjukhussäng. Och kanske har den lilla flickan rätt. Det enda man kan göra är att försöka göra den j…a situationen lite mer lekfullt.  

Mina vänner får mycket stöd av bloggen www.komteenkleinmeisjebijdedokter.blogspot.com. Om två unga föräldrar som, liksom mina vänner, inte vill mer än att deras prinsessa kan ta sina vaggande steg in i framtiden.

Barncancerfonden har fått en till donatör.”

Dagblad De Pers, 28 oktbober, Floor Westerveld.