Vilken underbar början. Sista gången jag skrev var i måndags och nu är det redan dags för fredagsmys. I tisdags började vi alltså med den första cellgiftsbehandlingen, metotrexat någonting. I tjugofyra timmar får hon en stor dos, som långsamt skjöls ut ur kroppen med mycket dropp i några dagar. I tisdags kom först musikterapeuten Linn som vi kände till från förra året, så Elise blev mycket glad. Sedan kom clownerna förbi och slutligen var det barnkalas i köket, komplett med diplom och kockshattar. En härlig dag trots att vi började med cellgifterna.

Onsdagen och torsdagen blev lite festligare för att vi fick besök av Iza och Lena och Holländarna Mirjam, Michiel, Anne och Siem. Varit mycket på lekterapi. I onsdags kom även Postkodlotteriets filmteam, så kanske blir Elise en tv kändis (17 februari). Vi fick resultatet av ryggmärgsprovet som vi hade haft veckan innan: inga cancerceller i spinalvätskan! Goda nyheter. Detta ändrar inte någonting i behandlingen, men gör den åtminstone inte värre. Och resultatet av njurundersökningen som vi hade i måndags var ganska bra. Dessutom hade vi ett bra samtal med onkologen. Elises motoriska rehabilitering går bra. Om man lyfter henne under armarna, ”går” hon med sina fötter. Hon kan inte stå, men kan strecka båda sina ben igen.

Har hon haft biverkningar? Än så länge har hon klarat sig mycket bra. Inget illamående och mycket glad. Ingen smärta. Håret kommer troligen att ramla av om några veckor. De här cellgifterna har som värsta biverkning blåsor och sår i alla slemhinnor (mun, matstrupe, tarmar hela vägen ner) som kommer efter några dagar tills en vecka efter behandlingen. Förhoppningsvis får Elise inga eller endast några få. Vi får se om dem kommer att komma eller om hon klarar sig även från detta.

Idag, fredag, fick vi åka hem igen och var vi på besök på förskolan en lite kortare stund. Nästa vecka är vi lediga förutom några små kontroller och den tjugonde februari är det dags för cellgiftsomgång nummer två. För att sammanfatta, hittills hade det inte kunnat gå bättre.

Det finns hopp för jag har det!