Det har inte ändrats så mycket.Hon är fortfarande trött och ledsen och rör på sig väldigt lite. Hon är förstoppad, äter nästan ingenting och har ont. Idag togs stygnen bort, det såg bra ut. Hon fick en slang i näsan så att vi kan ge näring, dryck och medicin via den. Hon har nu en morfin pump så att morfinet ges jämnare. Som tur är har febern hållit sig borta idag. Vi har fått en anpassad stol och sittvagn med nack-och benstöd, så att hon kan sitta upp lite och inte behöver ligga i sängen hela dagen.

Vi vet lite mer om behandlingen nu. Vi börjar med tre två-veckors-behandlingar med cellgifter och sedan strålning i sex veckor. Som barn blir man alltid sövd om man strålas, sex gånger fem dagar, trettio gånger alltså. Sedan några månader cellgifter igen. Förhoppningsvis färdiga strax innan jul.

Praktiskt är det mycket jobb såklart. Mediciner, sondmatning, ombyte, slangar som fungerar eller ej och att aktivera Elise. Och dessutom vår lilla Sophie, glad nästan jämnt, men hon behöver ju också mjölk och rena blöjor. Gustav sover på sjukhuset med Elise och jag och Sophie kommer oftast hem runt tio tiden. Mina föräldrar är här och hjälper till med maten, handlar och tvättar, väldigt skönt.

I morse sjung clownerna för min födelsedag. Och i kväll har vi firad med underbara mor- och farföräldrar. Med tårta. Utan levande ljus så klart, brandsäkerheten går före. Nåja, bättre nästa år

Vi har fått många kort, presenter och meddelanden. Dessutom en massa tokiga och roliga bilder. Alla som tänkar på oss, tusen tack! Vi har tyvärr inte energin eller tid att svara på alla meddelanden eller prata i telefon. Det är ofta väldigt hektiskt här, och när det äntligen är lugnt så kan vi inte annat än att stanna upp en stund och förvirrat titta omkring oss för att konstatera att vi är fast på sjukhuset igen.

När hon sitter på den nya stolen eller i vagnen är det lättare att leka, så det är skönt. Idag och igår har vi målad en stund och suttit i köket. Då vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att det är en bra halvtimme eller gråta för att hon ser så skadad ut på något sätt. Jag känner mig lurad. Är besviken på livet. Kanske vill jag för mycket och för snabbt. Kanske borde vi vara nöjda med att hon inte har skadats ännu värre. Jag borde kanske bara acceptera att vår tokiga pratglada Elise är borta.

Nej. Aldrig. Det måste gå!