Igår tog vi av förbandet från huvudet. Femtio snygga stygn. Vid sidan av det gamla ärret som de öppnat igen har de även öppnat en bit till. Tvärs över huvudet, ungefär 15 stygn. Vänster arm och ben hänger bara slappt fortfarande. Men sjukgymnasten säger att hon kommer att lära sig gå igen. För övrig är det framför allt tråkigt på sjukhuset. TGIF, oss spelar det ingen roll förutom att det är ännu tråkigare på sjukhuset på helgen. Vi hoppas att vi snart får åka till barnsjukhuset, där är det trots allt mycket bättre än här.

Varning för starka känslor:
Rädd, så rädd att förlora henne. Min lilla sötnos. Alla äckliga mediciner, inte kunna gå, ont i huvudet. Förband på och av, slangar och doktorer. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom det men hur kan jag stoppa det? Att inte gör något är inget val men hur länge ska man fortsätta? Hur många procents chans att vinna har hon? Min lilla tjej med alldeles för mycket sorg i sig. Man kan se det i hennes ögon. Hon litar inte på oss längre. Mamma, varför gör du inget? Varför var ni inte där när jag vaknade? Hur lång tid av ”vanligt liv” kan man få av en operation och cellgifter? Ett par månader till? När slutar man? Jag vill inte att hon ska dö. Hon är så söt. Så söt, så liten, så gullig. Och smart, hon är så smart. Det är så sorgligt att se henne i vuxenvärlden. Hon vill det inte, det liknar barnmisshandel ibland. Jag vill inte att hon ska dö. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom det här. Jag vill ha dagis, vattenkoppor och trotsålder. Jag vill inte ha biverkningar och depressioner för en treåring. Hon är ju tre för guds skull. Var är gud då om han tycker att det här är ok? Om hon ändå ska dö så kan det väl gå snabbt i en olycka. Kanske kan inte gud göra något, jag vet inte.

Jag vill inte vara här. Gustav sover vid sidan av Elise och jag sitter här med Sophie i mitt knä. Var gick det fel? Varför fick jag skitgenen? Jag vill inte gå upp till sovrummet på sjukhusets översta våning. Jag vill att det fungerar och att vi aldrig mer behöver komma tillbaka. Men chansen är så liten. Jag vet att ni vill läsa bra meddelanden med hopp men det här är inte bra. Återfall är aldrig bra, det vet alla. Min lilla tjej, det är så sorgligt att hon måste gå igenom det här, det är inte många som skulle klara av att gå igenom det hon gör. Skit!! Jag älskar henne och vill ha hennes liv tillbaka.