Hennes vackra ansikte, babblar och babblar med sovdoktorn. ”Vad heter du?” ”Varför heter du också Johan?” ”Var är din mamma och pappa?” Det finns återigen sex gröna och vita rockar runt hennes säng. Hon påverkas inte av alla vuxna och fortsätter att prata med alla. Hon säger att hon inte gillar att ligga på den smala sängen och vill ha sitt vanliga sjukhussäng, vilket sannolikt kommer från balanssvårigheterna. Hon vill att jag ska hålla hennes hand och det vill jag gärna.

Blir man någonsin van att lämna sitt barn hos sovdoktorn? Lite faktiskt. En normal MR scan har blivit lätt som en plätt. Men att lämna vår lilla tjej hos hjärnkirurgen? Nej, det blir aldrig lättare. När hon efter en hel del prat har somnat, blir det bara för mycket för båda oss. Vi tar ett steg åt sidan för att trösta varandra och omedelbart stängs dörren, jag ser endast hennes lilla hand liggande, hjälplös.

Kirurgen sa igår att det kan blöda mycket och att det finns två bitar av tumören som växer från samma början, eller något. Bara han tar bort det, bara hon vaknar igen. Att hon kan få permanenta skador inser vi knappast. Sådant är barnlek just nu, en arm som inte funkar skulle vi gärna ta. Eller en fot som släpar lite, det är inte så dåligt att leva med.

Och nu så väntar vi, ett par timmar. I sjukhusrummet. Försöker att inte tänka på det. Långsamt blir jag galen av allt tänkandet på just det. Är det ett gott tecken att vänta så länge, eller ett dåligt tecken. Varför såg vi nyss neurokirurgen, har operationen inte börjat än? nu är det redan nio timmar.

När jag tänker på de närmaste månaderna blir det tyst i mitt huvud samtidigt som kaoset är ett faktum. Jag kan inte föreställa mig månadar med en liten sjuk flicka igen. Sjukhus in och ut, in och ut. Blodvärden, nålar, cellgifter, spyor, infektioner, feber, diarre, antibiotika, blodtransfusioner, scans…… Med andra ord osäkerhet, frustration, tårar, besvikelse, rädsla, ilska, med en härlig liten tjej full av små skämt och bus.

Tredje gången gillt, så är det väl?!

(Åh juste, vi har även en annan härlig dotter, skulle man nästan glömma. Hon mår härligt och vi njuter av henne. Det är bara att sömn inte riktigt är hennes grej, så att säga.)