Dagarna går åt till att ringa familj och vänner. Lyckligtvis kan vissa vänner berätta för andra vänner eftersom det verkligen är hemskt att göra själv. Berätta historien på nytt varje gång och konfronteras med sorgen igen och dessutom alla frågor som vi inte själva har svar på.

 

Gustavs föräldrar hälsade på och var fruktansvärt ledsna. Lyckligtvis fick Elise dem att skratta lite. På lördag och söndag sover Gustav hemma och på måndagen är det meningen att jag ska sova hemma. Efter två timmar på soffan bestämmer jag mig för att jag hellre ligger på en sjukhussäng bredvid Elise än ensam i vårt kalla sovrum.

 

En av dagarna har vi ett samtal med Bertil där han förklarar mer om operationen. Det känns meningslöst att ställa frågor. Det måste göras, hur eller vilka konsekvenser det får spelar ingen roll. I efterhand känner jag att inte var förberedd på det ögonblicket när vi fick se Elise igen efter den stora operationen. Det var en sorgsen syn med massor av slangar från hennes kropp. Men det var kanske en bra sak. Vissa saker ska bara hända och man kan aldrig riktigt mentalt förbereda på det. Då skulle paniken bara bli större. Hjärnan är fantastisk, den bara tar emot och bekräftar den informationen som man klarar av vid det tillfället, varken mer eller mindre.

På måndag vandrar Gus, Elise och jag i skogen, kasta stenar i vattnet och bara njuter av en promenad. Härligt, bara vi tre för en stund. När jag tittar tillbaka är detta också det mål som vi kämpar för. Att få njuta av varandra, bara vår familj. Ha det mysigt i skogen och få lite frisk luft. Jag läste ett ordspråk från en annan blogg och tycker mycket om dett.

Det finns hopp för jag känner det.