Efter att ha ringt avdelningen på sjukhuset ett antal gånger så får vi höra att det inte blir någon röntgen förrän på måndag. Jag vill sjunka genom marken. I förrådet får jag en panikattack och ett raserianfall. Jag känner att något är fel och att undersökningen måste göras idag. Jag vet inte hur men på något sätt får jag tag i läkaren och han går för att se en gång till om det finns någon tid för oss..

Han ringer tillbaka och säger att vi ska komma omedelbart. Lättnad, men även oro om vad det kan vara.

Kommer in till sjukhuset, Elise förberedds för undersökningen. Hon får på sig en sjukhusskjorta. När narkosläkaren kommer sover hon redan i pappas knä och märker inte ens masken som den sätter på hennes huvud för att söva henne. Det är svårt att lämna henne i okända händer. Som tur är så vet vi inte nu att detta kommer att bli en av de enklare ingreppen i framtiden. Vad som komma skall kan vi absolut inte föreställa oss

(Än idag är det svårt att förstå allt som händer och vad som fortfarande väntar på oss i framtiden vill jag inte ens veta. Kommer hon att klara sig? Kommer tumören tillbaka? Kan vi förlora henne? Hur länge kan vi fortfarande njuta av henne? För alltid? Ett långt och lyckligt liv!)

Efter två timmar får vi gå till uppvaket där hon ligger sovande med en syrgasmask på huvudet. När hon vaknar upp efter en timme är hon lite förvirrad och ledsen. När vi är tillbaka på avdelningen får vi ett privat rum och min känsla är att det inte är ett gott tecken. Efter ytterliggare en timme väntar vi fortfarande på besked och leker vidare i korridorerna. Läkaren kommer och säger att han vill prata med oss i rummet. Efter ett tag så vi går tillbaka till rummet och läkaren kommer. Det finns också en syster där och två veckor senare när jag träffar henne igen så säger jag: Har jag inte sett dig någonstans?”

Han går rakt på sak och säger att det finns en tumör, en stor tumör. Jag är faktiskt inte ens riktigt chockad, min kropp har tydligen registrerat kroppsspråket på människorna på avdelningen och dragit sina egna slutsatser. Läkaren säger att vi får åka ambulans till Sahlgrenska sjukhuset eftersom det inte finns hjärnkirurgi på barnsjukhuset. Avsikten är att operera omedelbart på kvällen eller under helgen för att sedan börja med cellgifter. Jag är lättad över att de vill göra något direkt och att vi inte behöver vänta längre på några mer undersökningar.

 

När doktorn är borta ringer jag mina föräldrar. Det är kanske den värsta av allt; att känna deras och Gustavs sorg.

Jag sitter i ambulansen på en vanlig plats med Elise i mitt knä. Vi ser Gustav på parkeringsplatsen vid bilen. Det är rusningstrafik i stan och massor med tankar går genom mitt huvud men sedan är det plötsligt märkligt tyst i mitt huvud. Personalen i ambulansen vill veta allt, hur det känns, och hur det kändes att få diagnosen hjärncancer … … … … …

Gustav kommer snart efter oss till Sahlgrenska, vi får vi ett privat rum där vi klämmer in tre sängar. I badrummet slänger vi in de möbler som inte får plats och våra väskor som vi hastigt har packat. Det finns en trevlig syster som går igenom några saker med oss och sen fortsätter vi att vänta tills neurokirurgen Bertil kommer. Det är han som ska operera Elise.

Han kommer klockan nio och han är tydligt med att tumören är stor, mycket stor. Så stor som den större av de två leksaksbollar som jag råkar ha i mina händer. Senare läser jag i Elise pärm att tumören är 10 x 8 centimeter. Eftersom tumören är så stor, blir det ett stort tryck på hjärnan runt, säger Bertil. Det har redan varit några små hjärnblödningar. Nu i efterhand undrar jag om hon haft detta under någon av hennes gråtattacker. Det kommer vi aldrig att få svar på men frågan gnager i huvudet.

Bertil säger att operationen planeras till på tisdagen för att Elise ska få kortisonbehandling som kanske kan minska svullnaden, vilket ger bättre förutsättningar för operationen. Då har de även gott om tid att förbereda allt. Bertil funderer sen på om Elise måste hållas fastande fram till tisdag så att hon kan opereras akut om det behövs. Lyckligtvis behövs detta inte, men vi måste vara uppmärksamma på om saker och ting förändras. På natten väcker de Elise var tredje timme för att se så att hon svarar. Att det verkligen är allvarligt med det höga trycket i huvudet blir nu väldigt uppenbart.

Allt känns väldigt overkligt.