På grund av ombyggnad måste jag ställa bilen långt bort från sjukhuset
Sebbe är magsjuk så Gustav stannar hemma och jag går här själv

Jag går snabbt i de långa kulvertkorridorerna
Mina stövlars eko låter högt och hårt
Jag mår illa
I hörnet ligger den fruktade platsen
Bårhus; väntrum för anhöriga

Vi har gått förbi här så många gånger
När hon var ett år, när hon var två år, när hon var tre år
Nu har vi haft paus
Men rädslan för det som finns i hörnet finns kvar
Mer kännbart än någonsin

På avdelningen träffar jag min fina kompis Jenny
Hennes dotter Allie dog i cancer det året Elise blev sjuk för första gången
Igår var det Allies minnesstund, för sex år sedan togs hon ifrån hennes familj
Jenny är bevis på att man kan lära sig att stå upp igen när man har förlorat ett barn

Jenny och jag går in
Gustav är med via telefon
Läkarens svar

Många ord
En bra operation
Tumören är borta för tillfället

Samma elakartade tumör som innan men ändå lite mindre dum
Mycket osäkerhet
Inga procent men inte jättegynnsamt
Men inte heller jättedåligt nu
Inte svart, inte vitt
Men många olika sorters grå

Inga cellgifter nu men avvakta
Samråd med USA följer denna veckan
Samråd i Tyskland i slutet av januari
Ny scan i slutet av februari
Absolut inte vitt men ändå lite mindre djupsvart …

Tacksam över undret att Elise är med oss
Att vi får njuta av henne och att vi kan bli trötta på henne
Frustrerad över att cancern alltid kommer att finnas där
På lur eller i attack

Jag tar utsidan på väg tillbaka till bilen
Känner kylan och blåser ut ett litet vitt moln
Känner vintersolen som gör sitt bästa för att värma lite grann
Tillbaka till det härliga väntrummet av vardagslivet

Hemma ställer jag reseguiden till Nya Zeeland i bokhyllan
Gustav letar redan efter en vecka till Kanarieöarna