Inte skrivit på länge.
Varför?
Inte så mycket tid, inte så mycket lust, inte så många spännande händelser.
Vi försöker komma in i det vanliga livet igen.
Inte alltid lätt.
Men ofta väldigt skönt.

Denna helgen är vi i mysiga Skåne, hos farmor och farfar.
Väldigt god älggryta från farfar Ragnar.

Elise är nu på förskolan varje dag, från nio till två med extra resurs.
Hon tar stormsteg framåt, lär sig nya saker varje dag och njuter på riktigt av den sociala tillvaron.
Sophie fyllde ett år förra söndagen och har varit på inskolning på förskolan.
Med succé. Hon älskar att det händer så mycket och alla tycker ju om att mysa med en sådan liten bebis.
Gustav jobbar igen.
Och jag börjar på måndag igen.
Vi kommer att arbeta båda två sjuttiofem procent och tjejerna är på förskolan varje dag från nio till två.
Varje vecka har vi en eller två små besök på barnsjukhuset för Elise, endast kontroll eller sjukgymnastik.

Onsdagen den 31 oktober är det den stora dagen igen.
Sanningens dag.
MR dagen.
Får vi njuta ännu lite längre eller ska vi tillbaka till ruta ett.

Även mina egna höst kontroller hos onkologen kommer att komma igen, endast rutinkontroller och MR.
Li Fraumeni genen går inte att lita på.
Att sitta och vänta och att vara för sent är inget alternativ för os!

Förra veckan sprang jag milen på Iform loppet i Göteborg!
Har börjat för sex månader sedan och tränat lugnt men stadigt.
Jag springer inte snabbt, men jag springer vidare i alla fall.
Jag var redo för loppet.
Det kändes som någon slags final, någon slags avslut.
Finalen på all träning, finalen på årets svarta period.
När jag springer tänker jag så mycket på alla barn som nu sitter fast i det svarta.
Då är det så mycket lättare att springa vidare igen.
Jag tänker på alla de månaderna vi var fast i sjukhusets järngrepp.
Då är det så mycket lättare att njuta av att vara utomhus.

Sista veckorna har det varit galet mycket med Supersnöret.
Den här veckan har de kommit.
Tjugofyratusen pärlor.
Skrivit verksamhetsplan, varit på fotoshoot, många möten och mycket mail.
Sortera pärlorna, sätta etiketter på lådorna.
När jag ibland känner att det bli för mycket tänker jag på vårt mål.
Jag tänker på alla barn och ungdomar och deras föräldrar som sitter fast i det svarta.
Som genom detta projekt kanske kan få något att hålla i, en litet glimt av ljus.