Tusen tack för alla fina meddelande och gratulationer.
Vi njuter av friheten.
Vi är otroligt tacksamma för alla steg som Elise tar.
Till slutet av gatan och tillbaka.
Och alla små utvecklingssteg
Varje dag ett steg framåt.

Men samtidigt inser vi att hon aldrig mer blir den som hon var.
Vi vet att hon kommer att lära sig massa nya och gamla saker, det finns mycket som hon kan träna upp.
Vi vet dock inte vilka saker hon kommer att lära sig,
Hon är ingen vanlig treåring.
Så klart är hon den goaste, roligaste, busigaste och vår finaste.
Men det finns många små grejer hon inte kan göra själv.
Inte gå uppför trappan eller sätta sig på pottan.
Inte klättra på soffan eller i bilbarnstolen.
Inte leka själv.

Hon har dåligt balans. Inga fallreflexer.
Ingen styrka i kroppen att ta emot sig.
Kort sagt slår hon sig mer och hårdare.

Vi vet att det är något med hennes syn, men inte vad.
Vi vet inte än hur många och vilka sena bieffekter kommer att visa sig efter tre operationer, cellgifterna men mest av strålningen.
Tiden kommer att lära oss.

Men hon och vi kommer alltid att minnas.
Ärren på huvudet och i själen kommer att påminna oss.
Kanske blir det inte alltid lätt, men i alla fall värt det.

Vi inser att vi aldrig blir en ’vanlig’ familj igen.
Kommer alltid att känna oss lite annorlunda.
Vi har varit med om och lärt oss för mycket för att kunna gå tillbaka till innan diagnosen, nu nästan för två år sedan.

Men det behövs inte.
Vi är där vi är nu.
Vi står någon annanstans.
Blev tvungna att ta en annan väg.
En med taggar, djupa stup och delar som var svåra att gå på.
Men nu slingrar den sig lugnt och stilla och framförallt paralellt med den gamla vägen.

Vi skymtar den gamla vägen några meter bredvid oss.
Vi ser på den med vemod.
På den kan man gå lyckligt ovetande som ett härligt barn.
Och det är fint.
På vägen som vi nu kallar för vår, finns inte den oskulden.
Bortjagad för alltid.

Men just för att denna väg var så svår, kan vi njuta nu av det fina landskapet rund omkring oss.
Vitt utsträckt framför oss, men även bakom oss.
Vi tittar på samma blommor som man även kan se från den ’vanliga’ vägen, hör på samma fåglar.
Kanske njuter vi ännu mer av de här fåglarna och blommorna.

Det vart ett högt pris att betala, men i slutändan är clichén sann.
Vår resa har blivit annorlunda men även vackrare.

Vägen kommer alltid att gå paralellt med den andra, en korsning kommer inte att finnas.

Och det går bra.
Det är ok.
Vi hoppas så innerligt att det inte finns en till svår backe.
Men för nu räcker det att se den näst kommande härliga och lugna meter framför oss.
Vi ser ingen karta av vår resa.
Men den behövs inte.
Vi vandrar och njutar, vi fyra tillsammans.

”Fånga dagen, sluka livet!” skrev en tjejkompis.
Och det är exakt det vi ska göra.
Göra nöjesparkerna osäkra i Köln, Paris och Holland i två veckor.

Det finns hop för jag har det.