Färdigt.
Vi är färdiga.
Hennes onkolog ringde igår för att berätta att Elise inte behöver fler cellgifter, inte ens underhållsdosen.
Inte tre månader.
Inte sex månader.
Inte nio månader.
Men noll månader.

Så skönt.
Elise kan nu börja på förskolan igen, försiktigt, försiktigt.
Och sedan Sophie.
Där här kommer ju ta några månader.
Och sedan alla undersökningar och behandlingar som hör till efter en cancerbehandling.
Men ändå, hon är färdig.
Vi kan börja blicka framåt som familj.

Så idag är också den stora dagen.
Den sista SuperPärlan får träs på.
Den blåa blompärlan får lämna lådan.
Pärlan som vi har tittat på och längtat till om och om igen.
I vår fantasi har vi trätt på den så många gånger
Men varje gång fick den ligga kvar i lådan, var det andra pärlor som först skulle betas av.
Men idag är stora dagen.
Plötsligt.
Fest.

Det överrumplar mig lite grann.
Jag måste vänja mig vid tanken.
Färdigt med alla behandlingar.
Så härligt.

Skuggan kommer att stanna, vara en del av vårt liv.
Vi får lära handskas med den.
För nu finns det inget kvar av knölen.
För nu är allt bra,

Det var ju även så förra gången.
Och jag vet att människan behöver bra nyheter, så vi tänker inte på förra återfallet.
För nu är det bra och hon är färdig.
En vanlig treåring
Fantastiskt.

Vi är otroligt tacksamma att vi får njuta av detta idag.
Även om vi kanske någon gång får kämpa igen.
Varje dag med Elise är som en liten present, en liten diamant i asken.
Att se våra två tjejer tillsammans, är för stort.
Egentligen för mycket lycka.