Redan nu är jag rädd för slutet av behandlingen.
Om det gråa monstret kommer tillbaka, vad gör vi då?
Finns det något annat att göra eller är det slutstationen?
Kanske benmärgstransplantation?
Ännu mera cellgifter, operationer och rehabilitering?
Eller är det slut då?

Jag skulle så gärna ge henne något annat.
Solljus.
Att leka med andra barn.
Springa, ramla och hoppa up igen.
Utan att vara annorlunda.
En krop utan ärr.
Utan medicindosa opererad in i bröstkorgen.
Utan kala fläckar på huvudet.
Ge henne annat än leksaker och böcker för att bearbeta allt.

Kortison.
Hungrig.
Äta hela dagen.
Äta hela dagen och hela natten.
Fem flaskor välling på en natt.
MacDonalds som mellanmål.
Att längta efter maten fast hon fortfarande äter.
Två extra kilo.
Bra grund att stå på inför cellgifterna.

Grått
Vi står nära varandra.
Blött hår, kalla kläder och trött.
Runt omkring oss är det dimmigt och mörkt.
Regnet slår oss i våra ansikten.
Vinden drar i våra kläder.
Vi försöker att inte titta upp.
Försöker överhuvudtaget inget mer.
Endast att hålla i varandra och inte ramla.
Ta skydd hos varandra.

Någon gång måste stormen ge sig.