Vinden smeker våra alldeles för vita kroppar.
Äntligen befriade från jeansen och tröjorna.
Solen skiner starkt men under parasolen är det underbart.
Lilla Sophie sitter hos mig på solstolen och Elise ligger i poolen framför oss.
Bakom oss brusar havet på sitt egna lugnande sätt.
(Ljudet av alla andra hundratals semesterfirande väljer jag bort för enkelhetens skull :-0 )

Vem hade i januari kunnat tro att vi nu skulle sitta här och njuta nu?
I januari kunde Elise knappt lyfta upp huvudet och var hon riktigt depressiv.
Nu har hon lite humörsvängningar på grund av kortisonet och är trött av strålningen men det är en barnlek i jämförelse.
En hel vecka inga måsten, endast att njuta av varandra, av den varma solen och den underbara maten.

I turistcentrumet här i närheten har vi hittat en sådan gung-studsmatta.
Riktigt härligt för henne och för oss.
Jag har aldrig vågat drömma om sådana här framsteg och känner en stor tacksamhet för alla på sjukhuset som hjälper Elise att övervinna cancern och att övervinna skadorna av operationen.
Varje dag ett litet steg framåt och ibland ett litet tillbaka.
Varje dag lite högre!

Det känns konstigt att sitta här som alla andra.
Våra medresenärer vet ingenting.
De ser en flicka som inte rör på sig så mycket, som alltid har en keps på sig.
Men ann rs märker de inget på oss.
Vi kommer inte att prata om det.

Det känns härligt att vara som vanligt för en liten stund.
Ibland känns det dock som att vi spelar teater, som att vi ljuger mot oss själva.
Men Elise påminner oss då och då att cellgifterna kommer att komma igen : ,,Endast tre gånger till cellgifts Casper, eller hur mamma!?”
Att det kommer att ta månader igen vet hon inte.
Och för stunden har även vi glömt det.
Huvudet under parasolen, på med solcremen och njut!

Livet är underbart!