Sista strålningen är gjord.
Presenterna är öppnade.
Den sista strålnings SuperPärla har vi trätt på hennes alldeles för långa snöre.
Vi får ta med den blåa strålningsmasken hem.
Skönt! En sak i sänder… Nu får ni ta er ner till Västkusten igen så vi kan ses! Krama om familjen från oss, vi skickar massor av hjärtekramar genom cyberrymden:)
Hurra för dig Elise! Jag blir så glad av att höra att du går och att du nu har fått sista strålningsdosen. Erik, Arvid och jag träffar dig gärna nu när ni kommer hem. Kram Hanna
Ååååh! Hurra hurra hurra! Slut på strålningen och stora tjejen kan gå!
Jag blir så glad så jag gråter av lycka och stolthet!
Och ledsen, för att ni fått ha det på det här viset. Det var ju inte såhär det skulle bli. Du skulle ju trä pärlor till halsband på dagis Elise.
Känner så igen mig när ni pratar om skansen, vi var ju där två gånger med Eskil. Och jag har också funderat på hur det kommer bli sedan. Jag tror aldrig man slutar vara mamma till ett cancersjukt barn. Den rollen har man hela livet. Men den kanske blir en av många roller, inte den enda såsmåningom.
9 thoughts on “Färdigt!”
En de schroeven? Gaan die er weer uit?
<3
Fijn, weer een stap verder.
Dikke kram voor jullie allemaal :-).
Skönt! En sak i sänder… Nu får ni ta er ner till Västkusten igen så vi kan ses! Krama om familjen från oss, vi skickar massor av hjärtekramar genom cyberrymden:)
Hurra för dig Elise! Jag blir så glad av att höra att du går och att du nu har fått sista strålningsdosen. Erik, Arvid och jag träffar dig gärna nu när ni kommer hem. Kram Hanna
Wat is ze toch een dapper meisje!!!! Eindelijk weer rust voor jullie allemaal.
Hoera! Even uitrusten en genieten van elkaar en leuke dingen nu. X
Eindelijk! Jullie hebben het maar weer gedaan allemaal! Heel knap. Hou van jullie!
kus
Ååååh! Hurra hurra hurra! Slut på strålningen och stora tjejen kan gå!
Jag blir så glad så jag gråter av lycka och stolthet!
Och ledsen, för att ni fått ha det på det här viset. Det var ju inte såhär det skulle bli. Du skulle ju trä pärlor till halsband på dagis Elise.
Känner så igen mig när ni pratar om skansen, vi var ju där två gånger med Eskil. Och jag har också funderat på hur det kommer bli sedan. Jag tror aldrig man slutar vara mamma till ett cancersjukt barn. Den rollen har man hela livet. Men den kanske blir en av många roller, inte den enda såsmåningom.
Tänker ofta på er!
Kram