Sista dagen.
Vi är nästan i hamn.
Vår tappra Elise har blivit sövd över femtio gånger!

Blir man van?
Egentligen blir man det.
Elise blundar för att sova och drömma om clownerna redan innan hon får narcosemedlet i sin slang.
Och vi blir bortskämda med all uppmärksamhet vi får här i narcoserummet i strålningsbunkern, vi är ju de enda.

Förresten har vi varit i Stockholm under helgen.
Superkul, fast det var riktigt kallt och blött.
Vi har njutit av lite vanlig familjetid och två hyfsat friska barn.
I fredags var vi hos pippi på Junibacken och i lördags var vi på Skansen (som för övrigt var helt folktomt så klart).

Och så idag den sista strålningen.
Det har gått fort, två och en halv vecka här i Uppsala.
Konstigt och lite skönt har det varit att besöka ett nytt sjukhus.
Vissa saker funkar jättebra här.
Fin och fräsch avdelning, man får ha fler sänger på rummet osv.

Men andra saker är bättre i Göteborg tycker vi.
Elektriska dörrar, operations och doktorsplaneringen t ex.

Jag ’saknar’ vår egen avdelning.
Våra doktorer. Våra kompisar. Vår lekterapi.
Allt känns mer bekvämt helt enkelt på Östra.
Som att komma hem nästan.
Jag vet var den bästa maten säljs.
Jag vet när clownerna kommer.
Jag känner till sjukhusets puls på något sätt och det känns bra.

Det kommer att bli väldigt konstigt att bli klart med allting så småningom.
Ibland är jag även rädd för det.
Det känns som det här har blivit min identitet.
Vem är jag när jag inte tar hand om ett cancersjukt barn.
Vem är jag när Elise blir frisk och kan gå igen?

Dessutom kommer jag aldrig att kunna lita på att det är borta.
Den framtidstro är fråntagen från oss tyvärr.
Det bästa vi kan göra är att njuta av dagen som ligger framför oss och hoppas, hoppas, hoppas.

Men vi måste vara positiva.
Idag är alltså sista strålningen, sedan några veckor återhämtningstid innan vi kan gå vidare till nästa behandlingsfas.
Några månader cellgifter och kanske ett halvt år till med underhållsdos.
Vi vet ännu ej hur schemat kommer att se ut men det är bara att anpassa sig till det.

Blä cellgifter.
Elise säger att cellgifts Casper inte får bita i hennes hår och inte heller i hennes mage.
Styga Cellgifts Casper måste ha sina glasögon på hela tiden och leta rätt på de dumma knöllcellerna!

Här är några roliga kommentarer från Elise:
Hon tittar sig i spegeln och undrar: ’Varför sitter mina armar fast?’
Vi sittar vid frukost bordet i hottelet: ’Pappa ska först till himlen eller hur? Sedan mamma. Sedan jag och sedan Sophie. Och vem sedan?’ (Ni skulle sa sett minerna på de andra hotellgästerna)
Eller när hon berättade för personalen på Skansen att hon minsann endast hade två strålningar kvar och att sedan Cellgifts Casper ska titta efter att det inte finns dumma knölar kvar.

Men här kommer det som Elise har kämpat för i så många månader.
I fredags i Stockholm så lyckades hon plötsligt.
Så nu vill hon inte göra något annat.
Trumvirvel…..
Elise går själv!