Stolta. Det går framåt. Det här är hennes första riktiga steg!
Det tar mig tillbaka till för två år sedan. Då var hon fjorton månader gammal och lärde sig att gå för första gången. Till farfar och tillbaka, mycket skratt och glädje. Ganska snart efter det stannade hennes motoriska utveckling, den gick inte framåt helt enkelt. Vid arton månader blev hennes motorik sämre och sämre. Hon fick den diagnosen som fortfarande försöker att ta vår flicka ifrån oss.

Att tänka tillbaka till de där första steg, gör mig glad och gör mig ledsen.
Glad för att det var ett sådant härligt moment då. Det är det nu igen. Full av barnslig glädje. Full av förväntningar inför framtiden.
Ledsen för att dessa förväntningar aldrig blev uppfyllda då.
Men nu finns det även hopp. Hoppet är ju det sista som överlämnar människan säger man. Hoppet att det går vägen den här gången och att vi har skrämt iväg den dumma knölen för alltid.

Elise och vi fortsätter som om det vore normalt. Är det den automatiska piloten?
Man är så stark som man blir tvungen till att vara.
Nu åker vi varje morgon till sjukhuset utan frukost, söva Elise, vänta några timmar och så vaknar hon igen. Om några månader är det åter cellgifterna som vi försöker beta av, en behandling åt gången.
Och Elise? Hon är som en tre åring ska vara.
Lite arg, lite glad, mycket busig.

Men det vi gör mest, bredvid alla mediska härligheter, är att njuta av våra stunder tillsammans och med henne. Njuta av hennes mjuka kind när hon ger en kram. Njuta av sången som hon med klar barnröst sjunger för hela personalstyrkan precis efter hon har vaknat ur narkosen (jag vill ha blommig falukorv till lunch mama).
För även om hon är sjuk nu och sjukhuset inte är Hilton precis, så är alternativet så mycket värre. Vi får fortfarande kämpa för och njuta av vår Elise.
Vi har hoppet som håller oss uppe. Våra vänner har inte kvar den luxen. Deras hopp är tagen ifrån de och har gjord plats till ett enormt sår i själen.
Den sortens sorg, panik och chaos kan jag inte ens tänka på. Hur kan man då leva i den, överleva i den?

Nej, vi är så tacksamma för varje dag vi har med vår lilla kämpe, i eller utanför sjukhuset. Tacksam för hoppet som vi får ha kvar.

Godnatt kära vänner, vi förbereder os för åter en underbar morgondag.
Med lite strålning, lite ortopedi och lite sjukgymnastik.
Men mest med hopp och mycket härlig kärlek.