En barnbegravning. Delad sorg. Barn i kalaskläder stirrar på en alldeles för liten kista. Föräldrar, besegrade men där.
Innan det börjar, några ord med farmorn. Oändlig många tårar.
Flickan som blev sju. Älskade alla djur. Alla älskade henne. Fick inte bli mer än sju.
Sju år av djurkärlek, tjejsnack och fina sjaler rund hennes huvud.
Jag och Sophie i kyrkbänken, försöker inte göra ett ljud. Sorg för denna flickan. Tårar för hennes föräldrar. Hennes lille bror.
Lyckan om mina egna två. Jag känner doften av Sophie en extra gång. När jag går fram för att ta farväl använder jag henne som skydd. Skydd mot allt det hemska, mot mina känslor som väller fram. Hennes kropp tätt intill min.
Jag och andra barncancerföräldrar i kyrkbänken. Rädsla, paralyserande rädsla. För våra egna. Kommer nästa barnbegravning vara vårt eget barns begravning?
En mamma som har ett änglabarn berättar att det är det ända som är bra med döden. Den där förbannande rädslan är borta. Det värsta har redan hänt. Värre kan det inte bli.
Huvudet tar över. Hur funkar det? Det var fint, så skulle jag vilja ha det. Men det skulle inte passa oss. Fina program.
De färgglada ballongerna som vi släpper loss till flickan och hennes änglavänner sprider sig i den hårda vinden. Trots aprilmånaden är det riktigt kallt. Sista gången vi släppte på ballonger var när vi gifte os, för fem år sedan. Det känns ljusår ifrån oss.
Elise undrar var flickan och de andra änglarna bor när vi släpper ballongerna till henne.
Där stjärnorna bor älskling.
Hos Gud i himlen. Ingen lätt uppgift.
Andra föräldrar som har mist sina barn sköljs ännu en gång med sin egen sorg. Varje gång går sorgen i kvadrat. Två gånger två är fyra. Fyra gånger fyra är sexton. Tills den exploderar.
Hur skulle jag vara när det värsta händer? Skulle jag skrika, slå omkring mig? Skulle jag falla ner till marken, gå sönder? Lösas upp till inget. Jag kan inte föreställa mig något annat än att jag skulle bli osynligt. Alla mina molekyler skulle försvinna. Borta.
Men mamman på första raden visar att även hon blir tvungen att stiga upp varje morgon. Även om det endast är för lillebrors skull.
Barnbegravningar borde vara förbjudna.
Nora – En kämpe stark som få!
Klicka här så kan även du lämna ett bidrag i hennes namn till Barncancerföreningen. Var med och kämpa för livet!