Starka, så starka är vi, men så känns det inte alltid. Är mest trött och längtar efter en fristad, till en plats och tidpunkt där jag kan sitta ner, suckar och se tillbaka, fundera. Hur hamnade jag här? Var inte jag den där smarta student som tycker om att festa och bode på ett mysigt studenthem? Vad i h###e gör jag här, alltför ofta på barncanceravdelningen? Varför pausar mitt liv och inte någon annans liv?
Men tiden går och jag kommer inte att få fred i mitt huvud tills allt är klart. Klart? Det är aldrig klart. Den 24 september började det, rädslan att det inte får ett lyckligt slut, att det kommer tillbaka, att vi blir sjuka igen, och ska tillbaka till sjukhuset. Den rädslan kommer aldrig att försvinna, inte när cellgifterna är färdiga, inte om sisådär fem år när de säger att hon är frisk och inte om tjugo år när hon förhoppningsvis kommer att flyga ur boet. Tiden före cancern var ett annat liv, ett liv som aldrig kommer tillbaka. Jag längtar att få tillbaka min syn på livet som jag hade då, ohämmat och bekymmersfritt. Men det kommer aldrig att hända. Jag skulle göra allt för att bry mig om trafikstockningar, mina uppdrag på jobbet, barnkalas eller rinnande näsor. Ingenting spelar roll längra. Men en sak mal genom mitt huvud, dag och natt. Att det kommer tillbaka. Och vad jag än gör, ingenting hjälper, ingen kan besvara våra frågor, trösta eller lugna oss.
Förra veckan fick jag själv ta blodprov (normal rutin dock) och älskade att jag kunde känna nålen sticka på insidan, och inte behövde hålla min lilla flicka, att avleda och lugna henne. Igår fick hon ett paket med slangar, bandage och plåster av systrarna och tillsammans med doktersväskan som hon redan hade, har vi nu ett riktigt sjukhus för att leka och bearbeta. För fem minuter kom hon till mig och ´stack´ mig i armen med en stor plastnål, sedan blåste hon på armen, sa att det var bra och satte ett plåster på. Det var så söt och ledsamt.
Jag skulle verkligen vilja se henne kunna ta sig ut och ha kul med andra snorriga barn. Ibland säger hon att hon vill gå till förskolan och ser väldigt ledsen ut. Oh älskling, om bara 6 månader så kan även du gå till förskolan och vi får gå till jobbet. Varje dag, då kan vi stressa, köra till jobbet, handla, lämna och hämta. Då får vi bry os om trafikstockningar, mina uppdrag på jobbet, barnkalas och härliga rinnande näsor. Jag längar redan nu.
Kram.